Var finns soldattorpen idag?

Soldattorp N:o 104 Qvarnby finns i en av Esbo stads äldsta byar, Kvarnby, precis intill Kungsvägen, en bit norr om Europas äldsta väg, som snört genom de här trakterna sedan medeltiden. Torpet ligger vid foten av Pellasbacken, på en sydsluttning mot dalgången där Kvarnbyån och Glimsån förenas och rinner ut mot Esbo centrum, med 2000-talets kulturlandskap inpå knutarna. Torpet var bebott från 1723 och ägs idag av Diakonissanstalten.

Ännu kan man i Svenskfinland se spår av torp som för mer än tvåhundra år sedan var hem för ett par tusen soldater, dragoner och båtsmän. Med hjälp av gamla kartor kan man få en fingervisning om var torpen en gång låg och har man tur kan man i terrängen kanske ana sig till en stenfot, möjligen något igenvuxet dike kring en idag skogbevuxen åkerplätt eller ett knotigt gammalt äppelträd.

Soldattorpen och deras invånare är ur många synvinklar en viktig del av vår historia. Föreningen Helsingfors Släktforskare har därför tagit sig an uppgiften att tillsammans med andra släkt- och bygdeföreningar och med stöd från Konstsamfundet, Svenska Kulturfonden, Svenska Litteratursällskapet, Nygréns stiftelse och Kulturfonden för Sverige Finland, ge de här torpen en plats på dagens kartor och dessutom presentera soldaterna och deras familjer med både för- och efternamn inom ramen för ett femårigt projekt.

Det har gjorts förträffliga lokala studier som är värda all uppmärksamhet och meningen är att samla den kunskap och information som finns i en och samma databas lätt tillgänglig för alla.

Trehundraårigt byggnadsarv

Soldattorpen kom till under slutet av 1600-talet när kronan, för att tillfredsställa behovet av soldater, började dela in gårdarna i rotar och gav dem ansvaret att hålla en soldat utrustad och beredd när det drog ihop sig till krig.

Rotebönderna skulle förse soldaten med ett torp, en bit åker och tillgång till hagar och ängar så att han kunde hålla en ko, en gris kanske några höns och något får. Här fick han bo med sin familj så länge han var i tjänst.

Det fanns noggranna stipulationer om hur torpen skulle vara beskaffade. Husgrunden skulle vara 8 x 4 meter och rumshöjden 2 meter. I vanliga fall handlade det om knuttimrade trähus med förstuga, storstuga med spis och kammare. Dessutom skulle det finnas fähus.

Soldattorpen som skulle förses med en väggplakett, med torpets nummer, rotens och regementets namn, det upplevdes ha större status än vanliga bondtorp. I Finland upphörde systemet att låta bönderna utrusta soldater, dragoner och båtsmän när Sverige förlorade sin östra rikshalva i finska kriget 1808-09.

Finland fick inte hålla sig med en egen armé och soldattorpen inkorporerades med sin ursprungliga ägare eller hyrdes ut. I Sverige upphörde det indelta soldatsystemet först 100 år senare och ledde också till att omsorgen om torpen och deras historia där varit en annan.

Där har soldattorpen fått fortleva i upprustad form som fritidshus, medan de hos oss ofta fått förfalla. Bara enstaka torp har överlevt till våra dagar, men intresset för att väcka deras historia till liv har vaknat inte minst bland roteböndernas arvingar.

Här bodde Petter Båsberg, soldat i rote no 49 Båsa, Karis kompani ända tills han ”efter Fältskiärens intygan har fehl i foten, Kan icke marchera och utan des mycket swag, får afskiedvid” vid generalmönstringen 1735. Petter Båsberg kom från Sverige 1721 då manskapet i Finland måste fyllas på efter Stora ofreden. Han hade inlett sin militära bana 1715 under namnet Gimberg 19 år gammal. Här utrustades han med nytt namn efter byn Båsa, invid Västerfjärden i Snappertuna. Torpet är i privat ägo.

Bönderna betalade

Soldattorpens historia går tillbaka till medeltiden. Då försvarades rikets gränser av ett beväpnat frälse och inhyrda legosoldater. Det beväpnade frälset bestod av ryttare och häst och ställde man upp med ett sådant ekipage slapp man betala skatt.

Skattefriheten gav ryttarfamiljerna möjligheter att utöka sina egendomar och med större egendomar följde positioner där man kunde ta betalt för sina insatser både i form av privilegier och rättigheter. I slutet av 1600-talet var 3/4 av all jord, frälsejord. Bönderna betalade sin skatt till adelsmannen, som var befriad från statsskatt och den ekvationen gick ju inte ihop. Systemet med förläningar och avlönade legosoldater var bård dyrt och opålitligt.

Gustav Vasa prövade på att rekrytera frivilliga unga män i landarméer och ersätta dem med ett torp att livnära sig på. Gustav II Adolf i sin tur insåg att inhemska pålitliga arméer kunde etableras genom att rekrytera bondpojkar och därför gick han ännu längre. Utskrivningen skulle ske på frivillig bas och omfatta alla män i åldern 15–50 år. En nämnd tog ut den som skulle bli soldat, han skulle få ett torp och det skulle bönderna stå för.

Så småningom visades sig systemet ha ödesdigra följder för jordbruket eftersom utskrivningarna på grund av de många krigen kraftigt åderlät arbetskraften. Systemet upplevdes också som djupt orättvist och i slutet av 1600-talet omorganiserades alltså rekryteringssystemet.

Kronan började ta tillbaka frälsejord som frikostigt delats ut för både förtjänta och oförtjänta tjänster och jorden delades ut till kronobönder som betalade sin skatt till staten. Enligt det nya systemet som vi känner som ”det ständiga knektehållet”, skulle två eller flera gårdar bilda en rote och svara för att soldaten fick ett torp där han kunde bo och livnära sin ofta stora familj.

Soldatrullorna berättar

För oss som nu är intresserade av att ta reda på om det på den egna gården eller sommarstugetomten funnits ett soldattorp är soldatrullorna ett ovärderligt arkiv. Det är bara det att man skall kunna läsa gammal handskriven text och känna till namnskicket och det är inte många som kan det mera.

De äldsta soldatrullorna härstammar från Gustav Wasas tid. Han lät noggrant anteckna uppgifter om soldaten och hans avlöning. Senar kompletterades anteckningarna med uppgifter om soldatens civilstånd, längd, vikt och speciella särdrag. Soldaten följdes upp under hela sin karriär, som ofta avslutas med att han omkommit vid någon drabbning, blivit skadad och oduglig för tjänst.

Det kan stå såhär: Finböhle GMR 1726 Anders Palm-Carelen - 44-26-gift. Siffrorna anger ålder och tjänsteår. ”Karlen blesserad i högre axelen och brytit 2ne refben i wänstra sidan” (otydlig text efter det) och ”blesserad i wänstra låret och benpipan, odug: till widare tienst får afskied, behåller den gl: blå råcken västen och böxorna tilmetigt Kong: Krigs Col: bref af d (otydlig text) 1725. Recommenderas till underhåld.”

Under krigstäta år var det ofta sorgliga bud som nådde dem därhemma, som sedan fick någon månad på sig att lämna torpet.

Det typiska för båtsmanstorpen var den blåa dörren, genom det visste man var båtsmannen fanns. Det här båtsmanstorpet i Ringsböle på Åland är väl bevarat, men lokal forskning tyder på att det inte ursprungligen fanns just på denna plats i byn utan har flyttats hit efter 1808-1809 års krig. Torpet var ännu bebott på 1950-talet och hade faktiskt el indraget då. Inte en självklarhet på den tiden. FOTO: Lotta Jansson

Spännande spårning

Torpkartläggningen har börjat i Nyland, soldaterna i Karis kompani och dragonerna i Raseborgs kompani är kartlagda och många bistra soldatöden har kommit i dagen.

Uppgifterna om soldatens civilstånd, längd, vikt och speciella särdrag kan spåras. Soldaten följdes upp under hela sin karriär, som ofta avslutas med att han omkommit vid någon drabbning, blivit skadad och oduglig för tjänst.

Under krigstäta år var det ofta sorgliga bud som nådde dem därhemma, som sedan fick någon månad på sig att lämna torpet.

Torpkartläggningen har börjat i Nyland, soldaterna i Karis kompani och dragonerna i Raseborgs kompani är kartlagda och många bistra soldatöden har kommit i dagen.

Peter Ragnvaldsson som är historiker, specialist på soldatforskning och ledare för projektet, går nu igenom soldatrullorna, soldat för soldat och för över uppgifterna om dem i den nya databasen i ett textsnitt som vi kan läsa. Där soldatrullorna inte ger exakt information kontrollerar han med kyrkböckerna och andra arkiv och för in också de uppgifterna.

Uppgifterna införs efter hand men redan nu finns intressant material att hämta här på projektets hemsida

Utmaningen är att utgående från arkivuppgifter placera torpen på dagens kartor. Upplysningar om t.ex. namn på åkrar och ängar, backar och krön med anknytning till soldattiden är därför till stor hjälp och projektgruppen hoppas att folk vill höra av sig t.ex. per e-post: projekt.soldattorp@gmail.com.

Många har redan gjort det och kan berätta att de rör sig på sina ägor med andra ögon nu när de vet att sannolikheten för att törna på lämningarna av ett soldattorp är stor och att intressanta berättelser kan ta form – på den egna gården eller tomten.

Margaretha Wildtgrube
margaretha.wildtgrube@live.com
Helsingfors släktforskare

Tillbaka till projektsidan

Soldattorpsprojektet - februari år 2022